NADA efter en tsunami på Grönland

I oktober 2022 höll den engelska NADA-föreningen en endags-konferens i London. Efter flera års pandemiuppehåll var det mycket uppskattat att få träffas på riktigt igen! Rapporter om hur NADA används i olika miljöer blandades med vetenskapliga rapporter (jag och Siiri Hedlund berättade tex om våra NADA-studier). Jag fascinerades av Marianne Sands föreläsning om hur NADA gavs som krisintervention efter en tsunami på Grönland 2017.

Marianne som bor i Danmark är en psykiatrisjuksköterska med terapeututbildning. Hon har också läst antropologi. Marianne berättade att hon 2016 lade till NADA ”i sin verktygslåda”. Året efter inträffade en naturkatastrof på Grönland: vid ett jordskred föll en stor klippa (300 x 1100 m) i havet vilket utlöste tsunami-vågor. En mindre by, Nuugaatsiaq, totalförstördes; vågorna lyfte husen som flyttades hundratals meter eller slogs sönder. Elva hus spolades ut i havet. Fyra personer dog, elva skadades och hela byns befolkning blev hemlös. Tillsammans med de som bodde i grannbyn (som riskerade att drabbas vid en liknande händelse) evakuerades 300 personer till ett närbeläget samhälle. Ingen fick flytta tillbaka så alla skulle integreras i det befintliga samhället. Stress upplevdes av alla: både hos dem som förlorat anhöriga, arbetet eller allt de ägde, av dem som tvångsförflyttats och i befolkningen i den lilla staden som tog emot de hemlösa. I första skedet hjälptes de drabbade så att de fick mat och tak över huvudet. De hjälparbetare som kom talade liksom Marianne inte något av de grönländska språken vilket försvårade samtals-stöd. På ett hjälpcenter erbjöd Marianne NADA till alla i samhället, inklusive vårdpersonalen på sjukhuset. Information om möjligheten att få NADA gavs på en lapp i mataffären och via facebook. Erbjudandet omfattade daglig NADA-behandling i tio dagar, och efter två månader (då Marianne kom tillbaka till Grönland) kunde man få daglig NADA-behandling i tio dagar till. Marianne var överraskad över responsen. Hon gav NADA till 100 personer/dag och sa ”Jag hade inte förstått hur stort hjälpbehovet var.” De som kom för behandling bar på en rädsla för nya jordskred och nya jättevågor, och för sin och sina barns framtid. Efter NADA-serien beskrev de ett ökat lugn, och att sömnen förbättrats. De kunde ta in vad som hänt och hade börjat integrera historien i sig själva, och de hade kunnat börja prata med sin familj om det som hänt. Marianne sammanfattade berättelsen om sin insats med ”Nuugaatsiaq existerar inte längre. En annan by är evakuerad. Den lilla staden som på en dag fick 300 nya invånare varav många bar på trauman, fungerar. NADA hjälpte till.”